Operation Sepals

Det var en av XU:s undergrupper som var verksamma i Salten-området i Norge, som i sitt arbete nyttjade Sepals Truls. XU var den största av de allierade underrättelseorganisationerna som var verksam i Norge under andra världskriget. XU leddes från Militärkontoret vid den norska legationen i Stockholm, men arbetade för den norska militären i London. Omkring 3000-4000 personer i det ockuperade Norge, i form av agenter, kurirer och medhjälpare, var knutna till XU. De hade rekryterats lokalt i syfte att kartlägga den tyska ockupationen in i minsta detalj. XU började som en lokal grupp i Oslo under det första krigsåret, men etablerades under 1942 i hela 0stlandsområdet. XU:s ledning satt i Oslo, men det upprättades en förbindelse med den norska försvarsledningen i London som gick via Stockholm. Den norska försvarsledningen i exil hade ett stort behov av information om vad som pågick i det ockuperade hemlandet, för att kunna planera framtida krigsoperationer. I februari 1943 tecknades ett samarbetsavtal mellan Norge och Storbritannien angående underrättelsearbete i Norge. Storbritannien ansvarade för

det operativa underrättelsearbetet som krävdes för de löpande krigsoperationerna, medan Norge ansvarade för att samla in den information och det material som krävdes för den långsiktiga planläggningen. Storbritannien använde sig av radiosändningar för kommunikation, medan norrmännen nyttjade kurirlinjer till Stockholm. Våren 1943 beslutade den norska försvarsledningen att utvidga XU:s verksamhet även till Nordnorge. Under 1943-1944 organiserades XU-grupper i flera distrikt som täckte hela Nordland och Troms. Finnmark fick dock aldrig full täckning på grund av de långa avstånden. XU arbetade i små grupper med egna distrikt, och varje distrikt hade sina egna kurirlinjer till Stockholm. Distrikten skulle inte ha kunskap om varandra, för att minimera riskerna om att bli upptäckta, och alla distrikt styrdes direkt från Stockholm.

Omkring 50 personer arbetade för XU i Saltenområdet, där omkring hälften utgjorde "fast personal" och övriga fungerade som informanter och andra typer av kontakter. XU-organisationen i Salten startade under hösten 1943 och pågick ända fram till befrielsen av Norge 8 maj 1945, och var troligtvis en av de viktigaste källorna till information om de tyska aktiviteter som skedde i området. Den tyska krigsmakten var starkt närvarande i Saltenområdet, genom att bland annat administration och olika lager var lokaliserade kring Fauske och Bod0. Från 1943 pågick också arbetet med Nordlandsbanan, och längs med järnvägsbyggnationen växte det fram arbetsläger med krigsfångar och tvångsarbetare. I Bod0, där det fanns ett stort antal krigsfångar, fanns både hamn och flygplats. Därför var kommunikationslinjerna av särskilt intresse för de allierade, som bland annat genomförde sabotageaktioner i området, däribland mot färjan mellan Rognan-Langset. Huvuduppgifter för bemanningen vid Sepals III/Truls var dock att ombesörja vapen och utrustning till Milorg-grupperna (den norska motståndsrörelsen) i området, under ledning av chefen Leif Schancke.

XU:s kurirlinje i Saltenområdet bestod av etapperna Bod0-Fauske/Finneid-Sulitelma-Mavas. Mavas i Arjeplogs kommun var knutpunkten för den illegala gränstrafiken i området. Här passerade flyktingar från Saltdal, Jakobsbakken och Sulitelma men här passerade också kurirer, material- och vapentransporter. I Mavas bodde familjerna Ruong och Steggo. Familjen Ruong bestod av Sara och Anders Ruong med tre barn och familjen Steggo av Inga och Jon Erikson Steggo med sönerna Helmer och Lars. Sonen Lars, som hade tagit efternamnet Evenström, blev en av XU:s kontaktmän. Vidare från Mavas gick den gamla vandringsleden över lkesjaure fram till Juronkåtan, och därifrån vidare till Örnberget och sedan till Vuoggatjålme. I Vuoggatjålme hjälpte systrarna Fanny och Mimmi Abrahamson flyktingar, innan deras vidare resa till fots längs Sädvajaure fram till Sädvaluspen.

Mimmi Helamb (född Abrahamsson) har återberättat att det var en strid ström av flyktingar som passerade gränsen under hela våren 1940. Vid ett tillfälle ska så många som ett 70-tal personer ha anlänt, i två grupper. Det var framförallt kvinnor och barn som kom över gränsen, dåligt utrustade för att gå i fjällterräng. Flyktingarna fick vila i Vuoggatjålme några dagar innan de etappvis fick fortsätta sin resa. Svenska militären hjälpte till, och under våren 1940 var vädret det sämsta tänkbara. Vårisarna bar inte, så flyktingarna fick gå i den blöta djupsnön i skogen. När de anlänt till Sädvaluspen blev det ytterligare ett stopp, där det fanns två pensionat. Ett av pensionaten drevs av Fingal Dahlberg, som i sin tur körde flyktingarna med buss till Arjeplog. Från Arjeplog väntade ännu en busstransport för flyktingarna vidare till Arvidsjaur och Järn. Därifrån fick flyktingarna slutligen åka tåg till Stockholm.

Enligt uppgifter kom Örnberget att användas för allierade radiosändningar under åren 1944-1945 och gick då under benämningen Sepals Blue.